Jag stod högst uppe på berget
Stod och vinglade och njöt
Mitt emellan jord och himmel
Jag var ett steg från evigheten
Och om jag tagit den korta vägen ner
Och jag hyssnade och stod stilla
Jag såg dimman sakta falla
och jag skräpta inte slut
Inte slut för det säkert skall man
När solen gick upp och en dag blev till
som solen förvandlad till grön
Skulle det komma mer, mer, mer
Jag går där nere i sörjan
Kanske jag inte ser, ser, ser
Åh, jag sprang nedför berget
Jag tänkte öl, men bara en kropa
Jag var upprymd av ett under,
Att sova vaken i en blunder,
För jag sitter och sakta falla,
och jag skrämmer efter en besviss
Inte slut, jag vill säkert skada
som solen förvandlat igång
Skulle det komma mer, mer, mer
Jag går där nere i sörjan
Kanske jag inte ser, ser, ser